Känslan av att vara tillbaka på gymmet efter 1,5 veckor är allt annat än tillfredsställande. Det är tungt, vikterna går inte att rubba, träningsvärken är påtaglig, stelheten är värre än vanligt. Vikterna känns som bly och det är väldigt tungt, både fysiskt och psykiskt. Jag är inte sådär värst bra på att hantera "motgångar" vilket verkligen märks just nu. Jag trodde jag hade kommit längre med mitt mentala, men tydligen inte har jag insett nu. Detta knäcker mig lite för mycket. Jag vet att det är en ingångsfas och att jag kommer vara tillbaka snart igen (iallafall är det vad alla säger till mig, vilket jag antar att jag får lita på), men just nu känns det inte så, inte alls och jag tvivlar starkt på mig själv. 

 

Jag hade PT-timme med Björn igår... vilket förmodligen var en bra start efter uppehållet. Jag antar att mitt breakdown hade varit större om jag inte hade fått bolla lite tankar med någon. Men passet var tungt. Riktigt tungt - trots att vikterna inte var något att skryta med. Vi gick igenom alla lyften och la som vanligt mycket fokus på tekniken, men när jag vet att jag "inte är där jag borde vara" eller "där jag var för två veckor sedan" så vandrar lätt tankarna iväg lite för mycket och frustrationen kommer som ett brev på posten och känslan av "vafan gör jag här" blir allt starkare.

Idag var det istället träning med Q&A-tjejerna vilket alltid är extra kul. Böj stod som huvudövning för oss alla, men jag är allt annat än nöjd med dagens insats. Jag inser någonstans långt inne att det verkligen är jättelöjligt att bli så knäckt av lite motgångar - men det är sanningen, precis så är det. Det bryter ner mitt mentala totalt. Jag gick upp och gjorde några ettor på 80 kg (och failade typ hälften av dom) och sänkte sedan ner till 50 kg och körde mina set där. 20 kg mindre än innan min lilla semester men ska det nu gå dåligt så kan det lika bra gå riktgt dåligt - så kanske slutresultatet iallafall kan bli bra... (lägg nu märke till att fröken bitter försökte vara lite positiv iallafall).

 

Dessa dagar har jag kännt mig svagast... svagare än på länge.

Men någon gång måste det ju vända...