Efter nästan 2 veckors tragglande där varje lyft har känts som att lyfta betong från marken, så släppte det idag äntligen lite. Jag hade egentligen inte jättestora förhoppningar på passet, jag var trött, segt och allmänt omotiverad (det blir lätt så när klockan ringer vid 4 för att man ska jobba) - samtidigt som det fanns en önskan om att det var idag skulle släppa. Det blivit väldigt mycket Böj på sistonde (alltid varannan dag, men den senaste veckan har det blivit mer varje dag istället) så benen kändes lite sega. Eller om det bara var en ursäkt som jag intalade mig själv för att det skulle vara "ok" om passet inte gick bra?  Jag vet helt ärligt inte... Men köra det skulle jag, så det var bara att bita ihop och starta.

 

Alla lyften upp till 77.5 kg kändes enkla, väldigt enkla. För enkla. Det är 80 kg jag har failat på varje gång sedan jag kom hem och det har blivit lite av en mental spärr där. De sista passen har jag inte ens trott att det ska gå - vilket självklart resulterar i att det går åt skogen. Men idag hade jag en annan inställning inför lyftet. Björn och jag snackade lite igår och jag måste ta i betydligt mer när jag trycker mig upp och inte tänka/känna så mycket. Jag vet inte om de var inställningen, eller det faktum att Koffe och Fredrik stod och bänkade precis bakom (fokuset blir alltid bättre när man vet att det finns kunniga personer runt en, iallafall för mig) - men 80 gick. Likaså 82.5 och 85 kg. Så jävla skönt!

 

Sen bestämde jag mig för att inte gå högre, jag hade trots allt sex set femmor på 67.5kg och en 10a på 57.5kg att ta mig igenom också. Men 2.5 kg under mitt max för första gången sedan jag åkte på semester måste jag erkänna att jag är väldigt nöjd med.